Ett år av intensivt tränande är till ända. Tidiga mornar, sena kvällar, många långa och ensamma träningar och målet inställt på en enda sak: Ironman, Nice 29.6.2014. Famljen gick också igång på mina Ironman planer och följde med till Frankrike för att stötta och heja.
På den officiella Ironman sidan rekommenderar man minimum 14 timmar träning i veckan för att klara ett full-långt Ironman. Även om jag till synes tränat som besatt det senaste året har jag ’bara’ kommit upp till ca 7-9 timmar i snitt per vecka. Jag har försökt göra en timme om dagen, en längre tur på helgerna, och hålla en vilodag per vecka. Med denna träningsplan har jag ändå legat väl under rekommendationerna. Jag har också anpassat målsättningen och skrinlagt hoppet om en topptid. Istället har målsättningen varit att klara av loppet, må bra och njuta av upplevelsen. Alla förberedelser och logistikarrangemang har också tagit upp stor del av min tankevärld den senaste tiden. Som jag tidigare konstaterat så är den största utmaningen att förbereda sig och ta sig till startlinjen. Sen är det bara 226 kilometer kvar till mål.
Simning 3,8 km
Simningen på 3,8 km gick bra och jag klockades med en tid på 1:14. Banan är en 1,9 kilometer lång löpa som simmas två varv. Efter första varvet gör man en sk. ’Australian exit’ vilket betyder att man kommer upp på stranden för att runda en boj. På så sätt kan man klockas, räknas och granskas före man går ut på andra varvet. Första varvet, och speciellt starten är ett inferno av armar och ben som sparkar och slår omkring sig som i en kamp för överlevnad. Tar man i för hårt kan man lätt få panik då andnöden slår till och någon slår dig i ansiktet eller simmar över dig. Det kan bli för mycket och redan efter 5 minuter kom flera båtar in med deltagare som måste avbryta. Själv fick jag den kraftigaste smockan på andra varvet men gick som tur inte ner för räkning. Man lär sig fort att skydda sitt revir, och genom att ta nåra ordentliga bröstsimarmtag och sparkar åt sidorna avvärjer man effektivt de som försöker simma över en. Simmar man ut på kanterna så är det mindre ’kräftskiva’ men då får man en längre rutt istället. Vid bojarna som alla skall runda grötar det ihop sig då alla vill ta inre kurvan. En liten tröst är att de flesta smockor delas ut helt oavsiktligt. Över 12 miljoner simtag skall tas före alla är på land igen. Vattnet är otroligt salt och det blandas ställvis med avgaser och smörjoljor från följebåtarna till en illasmakande soppa. Under loppet hinner man få i sig bra mycket vatten och det är sköna rapor man får upp då man löper in till T1. Det positiva är att man samtidigt får saltbehovet tillfredsställt för flera timmar framöver.
Efter simningen springer man och hämtar sin blåa T1-påse (Transition 1) som innehåller det man behöver för cyklingen. Det bildas köer vid en smal trappa som alla skall upp längs. Man ser några blodiga nackar som skavats av våträdräkter. Alla börjar slita av sig vårträkterna redan medan de springer, och stoppar sen ner dem med simmössor och simglasögon i samma påse, före man lämnar den igen på vägen ut. Sen springer man vidare för att hämta sin cykel bland tusentals andra cyklar. Man måste leda cykeln ut från växlingsområdet före man får sätta sig upp och börja trampa. För proffsen tog T1 ca 5 minuter, och för oss vanliga dödliga som är ute för att njuta så tog det ca 8. Svenskarna hinner dessutom lägga in en prilla före de åker iväg. Simningen är en bra start på dagen och man vaknar och kommer bra igång utan att för den skull ta ut sig helt. Simningen tog 1:14 vilket är 5 minuter snabbare än i Nastola ifjol.
Cykling 180 km Sen börjar en heldag på cykeln som kommer att ta 6-7 timmar för de flesta. Den 180 km långa cykelrutten i Nice är känd för att vara lika utmanande som spektakulär. Den slingrar sig upp i bergen och de högsta pungterna ligger ca 1.200 meter övanför havet. En lindrig panik smyger sig på redan i de första brantare stigningarna då jag drar i växelspakarna och inser att jag redan kör i ettans växel! I den första backen som är den brantaste i hela loppet med 10% lutning blir jag troligtvis den första som stiger av cykeln och leder den upp. Hellre utvilad uppe, än tidigt utbränd. I snigelfart jobbar vi oss upp kilometer för kilometer. Inte utan orsak kallas den 20 kilometer långa uppförsbacken allmänt för 'Heartbreak hill'. Efter lite nerförsbacke fortsätter vi igen att klättra och sammanlagt stiger banan över 2.000 höjdmeter. Det är något att bita i för en man från Österbottniska plattlandet vars högsta träningsbacke på hemmaplan består av Replotbron på 24 meter. Men som det heter 'What goes up, must come down' och första längre nedförsbackarna är ren och skär njutning då man bara får huka sig och låta det gå. Då hastighetsmätaren börjar visa mella 50 och 60 km/h så får man börja akta sig. Sen kommer några partier platt cykling före vi efter sista uppförsbacken har ca 60 kilometer nerförsbacke till mål. Då börjar det regna kraftigt och det blir kallt. Och halt! Det ställer till problem för många och blir en ny utmaning. Bromsar man för hårt så skrinnar hjulen, bromsar man för lite så skrinnar det i kurvan. Det blir ett enda långt bromsande i 30 kilometer brant serpentinväg. Utan något nämnvärt trampande blir man dessutom kall och händerna styvnar och domnar. Armarna är våta med gåshud och benen börjar skaka. Vem skulle ha trott att man skulle bli hypotermisk i södra Frankrike i Juni! Sikten med våta cykelglasögon är också nedsatt. Regnet tar ut sin rätt och jag ser 4-5 otäcka olyckor där ambulanspersonal tar hand om olyckliga och blodiga cyklister som ligger längs vägkanten. Någon ligger helt orörliga med slutna ögon och nackkrage, svept i folietäcke. Det får en att tänka till och ta det det ännu försiktigare. Ingen cykeltid i världen är värd en vurpa med en skada som följd. Dessutom är det ställvis 300 meters stup på andra sidan de låga räckena. Mot alla odds tar sig mannen från Österbotten helskinnan ner från de Franska bergen och cyklar in i T2 växlingen på 6:52. Den relativt låga medelhastighetern på 26 km/h berättar att det varit en utmanande rutt.
Löpning 42 km Den långa nerförbacken och makligt tempo de sista kilometrara har bidragit till att benen känns bra då jag kommer ut på löpbanan. Vi skall springa fyra gånger av och an på ’Promanade de Anglais’ längs en 10,6 km löpa. Det första varvet går bra och det är roligt att träffa familjen som står vid vårt hotell och hejar bland tusentals andra åskådare. Det är festligt värre med enhetliga supporter T-skjortor, koskällor och Finlands flagga. De är också uppenbart glada och lättade att se mig då rykten om de många olyckorna i bergen redan nått dem. Hannu Jeronen, min landsman, kollega, granne och träningskompis har hunnit springa ett varv mera än mig då han varvar mig på andra varvet. Vi gör följe en stund och hinner byta några ord om cyklingen och löpningen före han sakta drar ifrån mig. Hannu gör ett kanonlopp med en totaltid på 11:20.
Maratonet på den Engelska promenaden är ökänt för att vara bland de hetaste i hela Ironman serien. Som tur så har vi varierande molnighet vilket underlättar för de två löparna från de sub-arktiska förhållandena. Banan är utrustad med duschar på flera ställen så man får svalka sig med jämna mellanrum samtidigt som man dricker och tankar. Enda nackdelen är att skorna blir våta och börjar klafsa. Det börjar tära på trampdynorna som blir ömma. Jag blir orolig att skinnet inte skall hållas fast i 4,5 timmar så jag tar av mig skorna och vrider ur strumporna vilket hjälper en aning. Efter det duschar jag bara huvudet och axlarna.
Ett maraton är som tidigare dubbelt för långt, och på tredje varvet börjar det kännas i benen. Mentalt är tredje varvet värst. Man har redan sprungit långt, men har fortfarande långt kvar. Energismörjan som delas ut på alla vätskekontrollerna börjar smaka illa och jag får hålla tillbaka kräkningar då jag trycker ner dem. Men ner måste de, annars så stannar maskinerier fortare än kvickt. Sista varvet blir en utmaning med begynnande kramper och stickningar. Jag springer tidvis med grovsalt under läppen för att få ett tillskott av salt. Det sköljs ner med energidrycker, sportdrycker, cola och vatten. Musklerna i kroppen börjar småningom be om att få sluta, men ännu skall det löpas en timme. Många är de som börjar gå och ser uppgivna ut. Jag är tacksam att benen ännu tillåter mig att löpa. Då målet börjar hägra tar euforin över då man inser att det kommer att gå vägen. Sista gången jag springer förbi mina trogna supportrar gör Kasper och Matilda mig sällskap på sina nya longboards. Katarina står redan vid upploppet och överräcker den blåvita flaggan som de hejat på alla skandinavier med under dagens lopp.
Känslan är skön när alla på upploppet hejar, klappar och ger 'high five' de sista hundra metrarna till målet där spikern utropar de klassiska orden: "Niclas, You are an IRONMAN!". Samtidigt blixtrar målfotot och man får en tung medalj kring halsen. Målgången är känsloladdad för många och man ser många olika reaktioner. För min egen del känner jag stor tillfredsställelse och lättnad. Efter loppet bjuds det på mat, hälsovård, dropp och massage. Tre muggar nudelsoppa slinker obehindrat ner efter 13 timmar på söta sportdrycker. Tiden för maratonet blev 4:29 vilket är 11 minuter snabbare än sist.
Totaltiden för hela loppet blev 12:53. Det var 42 minuter längre än i Nastola. Att klättra 2.000 höjdmeter tog som uppskattat en timme extra. Men mannen från plattlandet är nöjd och belåten.
No comments:
Post a Comment